Ända sedan jag började i gymnasiet har mitt mående försämrats en aning. Jag var förvirrad över min könsidentitet (jag visste att jag var ickebinär men visste inte hur jag ville bli bemött riktigt) och hade (har) en sådan otrolig framtidsångest. Jag var väldigt psykiskt instabil och jag visste inte hur jag skulle bemöta det då jag inte var van vid att må så otroligt dåligt.

 

Jag var tvungen att ta kontakt med kuratorn när jag väl började eftersom att jag behövde hjälp med hur jag skulle gå tillväga med min könsidentitet och så vidare (dvs olika personliga anledningar ang. min könsidentiet och hur jag vill bli bemött osv). Efter en månad eller så bestämde jag ännu ett möte med kuratorn för att tala om min ångest då jag inte kunde kontrollera den och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Kuratorn hjälpte mig till att söka till en Transit-grupp (ett tips till alla som är trans* och behöver hjälp att få reda på sina tankar) och jag fick även hjälp med att prata ut om min dysfori.

 

Det är inte bara kuratorn som hjälpt mig utan även lärare. Kort efter att blivit felkönad otroligt många gånger skickade jag ut ett mejl till alla lärare om vad som är mitt pronomen och att man fick tilltala mig som tredjeperson om det kändes bättre. De flesta lärare fick jag bra respons av och det kändes bra. Vissa lite mindre (tror till och med att en inte tog åt sig av det, men hen var en bra lärare och rolig att irritera så det vägde upp det lite för mig).

 

Jag har haft många upp och nedgångar med lärare angående mitt pronomen. Det har varit svårt för mig speciellt i språk där det är väldigt könat och det har varit jobbigt att ha en stor klump i magen varje gång. Jag har gått till kurator för att prata ut och tillsammans komma på olika strategier för att fixa de kränkningar jag utsattes för. Jag och kuratorn har informerat lärare, vissa lärare har pratat med mig efter lektionen för att få hjälp med hur de kan lära sig pronomenet lättare och så.

 

Lärare, kuratorer och rektorer har lyssnat och hjälpt mig med att trivas på skolan och jag har hjälpt dem med hur de kan uppnå det.

 

Inte nog med att de hjälpt mig att trivas, lärarna är helt fantastiska. De lärare jag har haft har varit otroligt roliga och fått undervisningen att fastna. Jag har till exempelt fått en stor fascination av matematik på grund av min lärare i matte och har till och med valt matte 3 som individuellt val. På grund av mitt psykiska tillstånd har jag också fått inlämningar anpassade efter hur jag mår eftersom jag blir lätt stressad och får panik och därav släpper allt.

 

Under mina två år på gymnasiet har jag mått sämst på grund av olika psykiska problem och oro. Däremot, tack vare skolan, har det också varit det bästa. Bara för att de lyssnar och förstår har det fått mig att älska skolan. Jag är visserligen rädd för vissa lärare och har panik inför vissa ämnen, men tack vare att lärarna vet om min situation och förstår så lättar det något enormt.

 

Cybergymnasiet har fått mig intresserad av skolan och viljan till att fylla mitt huvud med så mycket kunskap som bara går. Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta inlägg mer än att jag tycker verkligen att omvärlden bör få reda på att det är en fantastisk skola med fantastisk personal och jag aldrig varit såhär glad över att få gå på en skola eller fått intresse över ämnen jag inte tyckt så värst mycket om.