Jag tror alla vet vad klaustrofobi är. Rädslan av att bli instängd i ett trångt utrymme. Jag vet inte riktigt om det jag har liknar klaustrofobi, eller till och med är klaustrofobi, eller har ett annat namn, och för att vara helt uppriktig kunde jag inte bry mig mindre.

 

När jag inte kan röra mig fritt, i mitt sinne, så grips jag av panik. Jag kan inte andas, känner mig grymt obekväm och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag brukar gå runt i mitt rum helt osäker på vad jag ska göra, så fort jag lämnar rummet kan jag börja gråta för att jag känner mig så instängd. Det är inte själva utrymmet utanför rummet, utan att alla rum som jag besöker alltid är upptagna. Köket, vardagsrummet, toaletterna, hallen - alla rum är upptagna av min familj.

 

Min skräck låter helt ologiskt, varför få panik endast för att ens syskon eller föräldrar fyller rummen man är i? Jag kan inte riktigt förklara det på något logiskt sätt. Bara irritationen av att det är ljust runt omkring mig för att min syster är mörkrädd, irritationen av att mamma pratar hela tiden och irritationen av att min far har ett konstant beroende av att kolla på teven gör mig nervös och panikslagen. Jag vill kunna vara ensam, göra saker jag tycker om i min ensamhet utan att bli störd av andra som inte tycker om det jag tycker om.

 

Jag vill kunna sitta och äta ifred, gör iordning mat ifred utan att bli störd av någon annan eller ha någon annan ivägen för mig. Jag vill kunna sitta och läsa någon annanstans än i mitt instängda rum, där jag kan tänka, filosofera och lära mig världens alla under. Men jag kan inte. För att vart jag än går som är utanför mitt rum grips jag av total panik jag inte kan förklara för någon eftersom att ingen i detta hus förstår hur det känns att känna sig så instängd av sin egna familj. Så fort jag försöker förklara förolämpar jag någon.

 

Därför är jag uppe på nätterna. För jag kan göra saker jag tycker om utan att störa någon. Jag kan laga mat mitt i natten, kolla på serier mitt i natten, läsa mitt i natten - utan att någon stör mig eller vise versa. Jag känner mig fri, som om att jag har tillgång till allt i hemmet. Jag får göra vad jag vill utan att någon kunde care less. Det enda problemet är att det bara varar i några få timmar, sedan vaknar alla upp igen och gör ifrån sig hemska ljud jag inte kan stå ut med.

 

Jag blir instängd igen, som en liten fågel i en bur. Jag vill vara fri, men jag hittar inte friheten någonstans förrän mörkret kommer och skymmer burens galler. Då glömmer jag fångenskapen och känner mig fri...