Klockan är snart halv två på natten och jag är fortfarande uppe på grund av min fantastiska power nap som varade i 7 timmar (jag vaknade tjugo i fem, gick upp, åt frukost och gick och la mig igen) igår så kan jag därför inte finna mig sömnig denna natt.

 

Så istället sitter jag och kollar igenom instagram och läser bloggar... Stort misstag. Gerard Way uppträdde live igår och jag är ganska arg på mig själv för att jag hade möjligheten att se honom live. Tyvärr tillät jag min oro och enorma ångest och panik övertala mig att det inte skulle vara värt det. Så isället sitter jag här, denna sömnlösa natt, och tänker på alla gånger min ångest hindrat mig från att göra sådana fantastiska och life changing things.

 

Jag skulle vilja skriva en enorm rant över hur mycket jag hatar ångest, men det skulle bara vara att skylla ifrån mig, känns det som. För den jag är mest arg på är mig själv. Jag tillåter min ångest och panik vara i vägen för mig. Missförstå mig inte, ångesten och paniken är inte så lätt att undvika men det känns ändå som om att det är mitt fel för att jag inte står på mig mer.

 

Allt jag verkligen kan tänka på är allt kul jag skulle kunna göra ifall den inte var där. Som att gå på konvent. Jag skyller väldigt ofta på att jag inte har råd när det i själva verket handlar om att jag inte klarar av folkmassorna eller att dela salar med andra. Att rädslan av att bli lämnad av alla mina konvent vänner och vara helt ensam är så otroligt enorm att jag hellre är ensam i mitt rum och önskar jag kunde uppleva världen.

 

Ifall det inte var för min ångest så skulle jag våga fråga fler vänner om de ville umgås istället för att tänka "what if..", ifall inte ångesten fanns skulle jag återigen gå på meet ups lika ofta som jag brukade eller bara ta upp kontakten med lost friends. Men ångesten finns där och styr mig som sin lilla marionettdocka.

 

Jag skulle kunna stå på mig själv, sluta overthink the matter och bara göra det som jag verkligen skulle vilja göra, bara att det är inte så enkelt för mig. Som en föredetta KS:ar (kunskapsskolans elev) så känner jag ett ganska stort behov av att planera allt. Att gå på konvent eller konserter utan någon och stå i kö i flera timmar och vara där i flera timmar (eller mer) gör mig nervös. Att inte ha allt planerat from the start, att inte ha en väska med sig hela tiden och vara orolig över vad som helst är något som skrämmer mig och gör mig orolig.

 

Det må verka fjantigt men just nu är det mitt liv. För att vara en person som älskar att ta mycket plats över nätet så vill jag verkligen inte tillhöra världen utanför. Jag vill bara sitta i mitt rum, plugga distans och isolera mig från resten av mänskligheten tills all rädsla och panik försvinner.

 

Jag hoppas bara ett en dag snart slipper jag känna all denna ångest och bara vara lycklig och glad utanför mitt rum med vänner jag bryr mig om. Men som det ser ut just nu är det inget mer än en dröm...