Alla världar blandas in i verkligheten och jag blir lika förvirrad varje gång. För att inte tala om förvirringen när jag inser att folk talar svenska och inte engelska men på senaste har jag även fått för mig att alla människor jag möter måste vara queer på ett eller annat sätt.

 

Jag har alltid haft den åtanken men oftast bara till människor jag är intresserade av eller faktiskt talar med så drar jag oftast den slutsatsen. Men på senaste har det även gått ut mot främlingar. Så när jag åker tunnelbana förväntar jag mig att alla lever efter mina normer, eller åtminstone queer normer, så att säga. Vilket gör mig så förvirrad och besviken när någon motbevisar det och påminner mig om vardags verkligheten.

 

Ifall ni bara förstod frustrationen av att bli påmind om det varje gång man lämnar huset... Ack och ve! Jag känner mig ganska hemsk dock som har de kraven på främlingar att leva upp till mina normer, men jag är väl som vilken människa som helst - vill bara att allt ska leva upp till mina förväntningar.

 

... Är det bara jag eller börjar jag låta som en oansvarig förälder som lägger all sin tro på barnet och sedan skäller ut dem för att de inte lever upp till ens egna önskemål?

Jag ber om ursäkt. Jag ska genast sluta och börja förklara själva handlingen med detta inlägg istället för att berätta vad jag förväntar mig när jag lämnar huset (rummet).

 

Jag önskar verkligen att världen utanför var mer blandad. Jag vet att den är det men jag önskar på något sätt att man kunde se det lite tydligare. Jag vet inte varför, men ibland känner jag mig bara så ensam. Omgiven av all hetero- och cisnormativitet även fast jag vet att allt är väldigt blandat.

 

Jag vet egentligen inte vad det är jag förväntar mig när jag kliver ut ur huset (rummet). Jag har troligen kollat för mycket på Queer as Folk och önskar att världen utanför såg lika... färgglad ut? Jag vet inte ens vart jag försöker komma med detta, för att vara helt ärlig. Det är bara tankar som flutit omkring i mitt sinne väldigt länge och jag kände att det kanske var dags att dela med mig av mina förväntningar av världen till de som åtminstone inte är lika förväntansfull som jag är.

 

Ta inte inlägget på fel sätt bara, jag förväntar mig inte direkt att så fort jag lämnar huset (rummet) så kommer folk att skylta med att de är queer men det är mer än härlig känsla att få bekräftat att man inte är så ensam som man tror, ya feel? Wow, det känns som om att jag offendar alla med mina tankar, jag ber om ursäkt, jag publicerar detta endast i hopp om att jag kanske inte är ensam. Okej, bra.