Jag håller nästan på att dör av trötthet. Har varit trött ända sedan jag öppnade ögonen imorse. Okej, egentligen inte. Men ett lager trötthet har legat på mina ögonlock och varje gång jag stängde dem sved det på grund av trötthet... Tror jag... Hoppas jag... Kanske borde kolla upp det?

 

Hur som haver har jag i alla fall gjort mitt löjliga inköp idag. Jag satt på de två lektioner jag hade idag och typ hoppade i stolen för jag ville så gärna gå och köpa det jag skulle köpa. Jag köpte highlighters, märkesflikar, post-it lappar, post-it märkeslappar (...??), en "låda" med gem och nålar samt färgpennor! Vart så lycklig när köpen var gjorda. Höll nästan på att köpa en labelmaker as well pga billigt (egentligen inte men det såg ut som en grafräknare) men gjorde det inte på grund av prioriteringar. Så nu har jag studerat i snart.. tre timmar tror jag (jag är ganska töntig, jag vet).

 

Men nu är studerandet klart för idag och jag ska börja dra mig till sängs.. Snart. Först ska jag framföra ett meddelande... Som jag egentligen ska skriva imorgon MEN varför inte påbörja det.

 

Som ni alla vet (kanske) så går jag Film och TV produktion och har det som sista lektion på fredag (ganska irrelevant, men shh). Mitt jobb på denna film vi gör just nu så är jag rekvisitör - jag har hand om smink, rekvisita, kostymer, platser och sånt där mys. Inte en sådan roll som kräver mycket arbete eller jobbigheter.

 

MEN idag skulle vi göra det jag avskyr mer än alla människor på jorden. Vi skulle göra en "bakom kulisserna intervju". Missförstå mig icke, jag har inga som helst problem med bakom kulisser scener eller något sådant. Utan det är själva intervjun jag avskyr. Jag är en person med ca tusentals komplex och den största jag har väldigt ofta som kan får mig att rysa av ilska och självhat är just min röst. Inte nog med att jag var tvungen att prata inför en kamera och sedan höra intervjun med mig själv, utan jag var också tvungen att vara reporten som lyssnar på ljudet genom hörlurar medan man intervjuar.

 

Jag höll allvarligt talat på att gråta på grund av det. För att inte tala om att de var tvungna att spela upp filmen om och om igen när den var klar. Ugh. Jag var redan ganska ångestfylld redan på grund av idioter i min omgivining. Sedan förvärrades det på väg mot bussarna i Gullmars då alla hade panik och sprang åt alla olika håll och hela jag låstes på grund av ångest, paniken och stressen som fylldes inom mig.

 

Jag kan relatera till personernas situation och för att vara ärlig, jag hade inte gjort det annorlunda. Men det hindrar ändå inte mig från att önska att alla försvann och lät mig, the superior, vandra till bussen som skall ta mig hem ifred.

 

Människor..

Men nu skall jag göra mig redo för drömmarnas värld. Sov gott.