Ibland hoppas jag av hela mitt hjärta att idag kanske är den dag jag äntligen slipper. Den dagen då alla bara inser den dagliga smärtan jag genomgår eller bara fångar sitt förnuft till fånga och inser att det är så uppenbart!

 

Ibland hoppas jag och jag hoppas för mycket. Ibland vaknar jag upp med ett självförtroende som är på topp och är så stolt över mig själv. Tänker att idag är den dagen då it all will make sense in other peoples eyes as well. Men sen kommer det som en blixt från skyn.

 

Jag har försökt. Jag försöker än att intala mig att inte bry mig. Det blir bättre. Tänk inte på det. Ett snabbt fel, det går att fixa. Att det inte alls spelar någon roll vad de tycker. Det är hur jag känner som make sense. Men ibland önskar jag ändå att andra kunde bekräfta det. Då jag kunde stå där och någon bara sa rätt, eller rätta någon annan åt mig. Det är allt jag vill mer än något annat.

 

Jag vill slippa känna tårar av lycka komma till mig när någon säger rätt, det ska inte behöva vara så. Jag ska inte behöva fyllas med lycka endast för att någon säger rätt, jag borde vara van men ändå är jag inte det och det är det som får mig att inse hur hemskt allt är och får mig att tvivla.

 

Kan jag någon gång få gå till skolan, utan att bli felkönad, gå in dit med samma självförtroende jag hade när jag vaknade? Eller är det ännu en dröm som är så långt bort från verkligheten som det bara går?