Jag skäms, det gör jag verkligen. Jag vet inte varför jag skäms, troligen för att jag intalat mig själv att jag inte borde vara beroende av andra. Eller för att jag låtit andra intalat mig det? Jag minns inte. Allt jag vet är att jag känner mig självisk och dum som känner såhär.

 

Jag vill kunna prata om det men jag vet inte hur eller vem jag ska vända mig till. Dessutom, hur säger man till en person att man känner sig ensam och önskar att man hade den där speciella personen i sitt liv?

 

Jag vet inte varför jag skäms, rodnar till och känner mig så löjlig att prata om det, men det är sant att jag önskar ibland att jag hade en partner bredvid mig vid vissa (alla) tillfällen. Jag vet att det inte är något fel med att tänka såhär, att det finns de som tänker på samma sätt, men ändå tycker jag inte om dessa tankar. Jag vill inte behöva vara beroende av någon annan eller sakna känslan av att ha någon.

 

Det känns som att jag skrattar åt alla mina vänner när jag känner på detta sätt. De alla betyder enormt för mig, även fast jag kanske inte riktigt har så bra kontakt med alla betyder de ändå allt för mig. Så det känns som om att jag säger emot mig själv och ger alla dem en stor fet örfil för att jag känner mig ensam. Ändå kan jag inte hälpa det.

 

Som person är jag väldigt romantisk, eller jag intalar mig det i alla fall. Det är troligen därför jag väldigt ofta får den saknaden av that special someone. Det känns cheesy, och det är det, men det kan inte hjälpas. Jag kan försöka intala mig att jag inte behöver någon, att alla de personer som finns här för mig är allt jag behöver för att överleva (vilket är sant) så kommer jag fortfarande att sakna känslan av att ha en partner oavsett vad andra och jag själv säger.