I familjen är jag känd som den som gör saker i sista sekund. Jag hatar att städa, plugga och ta ansvar. Jag sitter hellre vid datorn och spenderar bort tiden. Varje gång jag säger att jag vill städa, plugga eller göra något produktivt brukar min far lägga handflatan på min panna och fråga "är du sjuk?" på skämt.

 

Av vana brukar jag därför påbörja meningar med "jag tror jag håller på och bli sjuk..." när jag vill göra saker som innebär produktivitet och idag är en sådan dag.

 

Vi åkte till min bror för att fira honom då han fyller år på tisdag (men han skulle tydligen inte vara hemma då så vi fira honom idag). Tiden då jag var där, omgiven av människor (kanske 6-8st) så var det enda jag kunde tänka på ekvationer, hög- och lågkonjuktur, religion och framförallt färgkodning. Jag satt och tänkte på psykologi och kommunikation, tyska och film & TV produktion. Allt sådant en normal människa inte vill tänka på när man fikar med familj och vänner.

 

Enda sedan jag köpt dessa sticky notes, post-it lappar, märkesflikar, färgpennor och highlighters har plugg blivit roligare. Då jag suttit och kommit på egna färgkodningar för higlighters och märkesflikarna samt mina anteckningar. Att skriva upp ett studeringsschema har helt plötsligt blivit mycket intressantare och massvis av saker en normal människa oftast bara vill glömma och aldrig någonsin tänka på!

 

Allt detta och mer har helt plötsligt blivit intressant och roligare. Motivationen är på topp och jag ser framemot att plugga mer än vad jag någonsin har gjort och för att vara helt ärligt skrämmer det mig.

 

Inte för att det inte är en härlig känsla utan för att det gör så att jag känner mig ännu mindre normal. Det känns som om att det enda som jag någonsin kunnat identifiera mig med andra har tagits bort från mig och det gör att jag känner mig ensam och på något sätt dålig. Jag blir mer och mer cranky över småsaker. Jag har börjat bli irriterad på mig själv för att jag kräver mat när jag studerar. Eller att allt tar FÖR mycket plats och giver mig panik och ångest för jag vet inte vad jag ska göra av allt.

 

Värst är nog i klassrummen dock. Jag får lust att slå till personer som pratar när en lärare har genomgång. Det gäller till och med de som pratar med mig under lektionen eller de som inte räcker upp handen när de ska fråga läraren om något.

 

Frågan är om jag faktiskt håller på att bli sjuk eller om jag bara hittat motivationen efter 10 år i skolan?...