Det finns inte många som vet detta, men ibland när jag är ensam, osäker och basically har tråkigt så startar jag konversationer i mitt huvud. Det brukar oftast handla om frågor som kan ställas till mig anonymt på nätet eller intervju frågor (yes, I do daydream about that... Don't know why, tho'....) och just nu har jag hamnat i ett evigt loop med samma fråga och olika detaljerade svar som jag bara behöver få ur mig.

 

Jag minns på riktigt inte ens vad frågorna var, utan endast att jag alltid på något sätt hamnade i en evig diskussion om what I was born into... Basically.

 

Jag har skrivit enormt långa inlägg om hur det är att vara trans* (typ) men knappt något om hur det är att faktiskt vara asexuell. Det kanske känns fånigt, I mean, what can you really say about it? Men det påverkar mig något enormt och det kan faktsikt really bring me down.

 

Jag är otroligt öppen med att jag är asexuell och det är inte för att jag är stolt över att jag är det eller något sådant, utan för att det känns som om att jag måste ta upp det. För jag är så rädd att folk ska få känslor för mig, känslor jag kanske inte riktigt kan besvara, eller hur man nu ska uttrycka det sådär fint utan att göra så att jag hamnar i en obekväm situation.

 

Men det är inte bara rädslan för det utan också för att folk inte ska missplacera mig. Anta saker endast för att det är en norm. Eller fråga mig obekväma frågor jag inte riktigt kan svara på.

 

Jag tror även att det är viktigt att folk förstår att jag är lika clueless över hur sexuella relationer fungerar som andra kanske är över hur asexuella relationer fungerar. Detta är dock väldigt individuellt. Det jag säger gäller inte för alla asexuella personer. Utan detta är endast från mitt perspektiv.

 

Det är också viktigt att tillägga att asexuella personer kan ha sexuella relationer bara det att de känner inget need for it, eller hur man nu ska uttrycka sig... Jag behöver verkligen lära mig om saker som är normativt för jag har ingen aning om det jag vet ens är rätt...

 

För att vara helt ärlig hatar jag det faktum att jag är asexuell. Det är inte bara det faktum att jag känner mig ännu mer utanför i sociala sammanhang utan för att jag är så livrädd över att jag aldrig kommer att hitta någon person som antingen är asexuell eller kan leva med att jag är det. Varför det är så viktigt för mig är för att jag tror inte jag kan klara av att kämpa varenda dag utan någon som stöttar och älskar mig oavsett. It may sound stupid, romantic, cheesy or whatever but it's the truth... at least in this very moment it is.

 

Det känns som om att jag öppnar upp mig för mycket men det är något som tynger ner mig och ifall detta används emot mig får jag bara ett perfekt tillfälle att visa upp fina citat från Chris Colfer.

 

Det är ganska intressant dock för när jag är intresserad av någon så nämner jag ganska ofta att jag är asexuell endast för att förtydliggöra det. Jag tror jag nämner det till både personen samt överallt på alla sociala medier. Eller så kanske det bara är en illusion jag har. Jag kanske bara tror att jag säger "jag är asexuell" överallt men egentligen sitter jag och tänker på att jag är det för att man vet aldrig om personen man pratar med är tankeläsare, am I right?