"Tyck om dig själv, det kan bli bra."

"Tänk inte på alla andra för att det viktigaste är du!"

"Du är bra som du är och du borde acceptera det!"

"Jag tycker du är bra, varför tycker inte du som jag?"

"Du kan inte läsa andras tankar, däremot kan du se och höra dina egna så börja ta kontroll över dem!"

"Tyck om dig själv" är något jag hör alltför ofta. Så fort paniken stiger och ångesten växer kommer frågorna: "Varför mår du dåligt? Tycker du inte om dig själv? Varför inte då för? Du är ju bra som du är!" folk försöker peppa mig, motivera mig och övertala mig och jag uppskattar det men just när jag får det där peppandet tillsammans med ångest som växer kommer allt annat fram. De där alternativa tankarna (exempel ovanför).

 

Jag personligen tror att jag gillar mig själv, alltså jag kan åtminstone acceptera mig själv men ibland kan jag inte kontrollera mina tankar. När jag grips av panik och ångest tar den "alternativa" sidan över och ger mig helt hopplösa scenarios om hur mitt liv kan se ut och i just det ögonblicket tror jag på allt min hjärna lurar i mig.

 

Jag har sagt förut att jag aldrig glömmer mina misstag och jag glömmer heller aldrig när någon säger saker som träffar mig på pricken. I det ögonblicket kanske jag inte bryr mig speciellt mycket, men sedan när något annat triggas så kommer alla de tankarna tillbaka. 

 

Jag kan inte bara på kommando "tycka om mig själv", och i vanliga fall tycker jag faktiskt om mig själv. Även fast jag har mina brister som social ångest/skräck samt blyghet och massa sådant, tycker jag rent generellt om mig. Jag har fått höra att jag hjälpt folk och inspirerat dem och det är min huvudsak i livet. Det är en av de få sakerna som motiverar mig till att stiga upp på månarna.

 

Men när min ångest växer och alla tankar kommer som ett bombnedslag kan jag inte kontrollera mina egna tankar. Jag blir paralyserad och det enda jag kan egentligen göra är att bara låta tankarna påverka mig, paralysera mig och bara hoppas att de går över.

 

Oftast när detta sker vill jag vara någonstans där jag känner mig säker. Någonstans där jag kan vara och uttrycka mig utan att jag kommer till skada och liknande. När jag är i ett klassrum, vilket har hänt mig två-tre gånger denna vecka så sitter jag där och skakar av känslor som fylls inom mig. Det är knappt så att jag kan lugna ner mig. Vilket har lett till att jag sitter antingen och skriver på ett papper hur jag känner mig eller bara skriver ner ett ord som gör så att jag rent generellt mår bättre.

 

Så att säga till en person med ångest som växer inom en att de inte borde uppleva någon ångest då de är bra människor, snälla... Tänk tre gånger innan ni säger det. Jag tycker om mig själv som person - utseende mässigt kan man diskutera - jag kommer troligen alltid tycka om mig som person men i de sammanhangen där jag inte ens kan kontrollera något är det lite svårt att försöka sätta sig ner och intala sig att man tycker om sig själv.

 

Det är komplicerat att förklara men jag hoppas att det klargjorde kanske något? Idek vart jag vill komma med detta inlägg tbh...