Varför är det alltid så att lärare och skolor bara "yes! Låt oss tvinga eleverna samlas, vara sociala och tävla mot varandra för då skapar de ett band som ej går att brytas!"... Bara nej. Jag hatar er alla.

 

Imorgon är det så kallade "cyberdagen" på min skola, och det låter som något fett mys som att sitta på datorn i tre timmar och kolla runt på tumblr, men nej. Istället går det ut på att du ska tillsammans med alla årskurser på skolan tävla mot varandra och introducera de nya eleverna/hälsa på de nya eleverna och liksom bonda!

 

För mig personligen är det typ min värsta mardröm. Inte nog med att jag tvingas in i ett lag och socialisera med människor, utan jag måste också göra en fysisk aktivitet med människor!

 

Det var någonstans runt lågstadiet fram till högstadiet ångesten började krypa fram. Faktiskt var det i sexan då man bytte skola, nya människor och betyg. Jag skapade en massa komplex i min hjärna och att alla gick runt och bara "Woooh! Idrott! Det är typ det bästa för jag är så jävla bra på det!" hjälpte inte.

 

För det första skapade jag kroppskomplex, duscharna var äckliga (äckliga som i att det var mögel i dem... antog vi) och själva idrottspassen var ju typ det värsta. Det enda jag personligen gillar inom idrott är orientering då det var typ det enda jag var bra på och älskade på grund av skog.

 

I sjuan, då jag bytte skola, började jag märka ett mönster på lärarna. De vart skitsura ifall man inte gjorde, vad de ansåg vara det bästa man kunde. Vilket gjorde att jag kände mig helt värdelös och eftersom att folk har fått in i min hjärna att man inte är värd luft om man inte presterar bra (vilket jag kände att jag inte kunde göra när folk förväntade sig att jag skulle ligga på elit nivå). Jag hatar idrottslärare lika mycket som jag hatar tandläkare.

 

Så vad gjorde jag varje gång jag hade idrott i högstadiet. Jo, jag gjorde det korkade valet till att skolka, gå dit för att ge värdelösa ursäkter och typ ljuga. Sedan i slutet av nian rådgav min lärare mig att jag borde gå dit och åtminstone få närvaro, men som den naiva person jag är så ville jag inte ge upp idéen av att sluta tidigt endast för att åtminstone få ett betyg.

 

Jag försöker just nu träna bort detta "DU ÄR INTE VÄRD LUFT OM DU INTE HAR MINST A I ALLA ÄMNEN SOM EXISTERAR INKLUDERAT DE ÄMNERNA DU INTE ENS LÄSER!!!!", men som det ser ut just nu är jag inte ens halvvägs där. Så jag försöker överleva medan alla andra personer i mitt liv har framgångsrika liv utan några som helst bekymmer.

 

Nejmen, jag kommer försöka få mamma att låta mig slippa så att jag kan få träna bort dessa hemska tankar tills dess och inte bara låta rösten inuti mitt huvud ta över igen och jag måste kämpa för varje steg jag tog. Ugh. Jag vill verkligen inte uppleva det igen.

 

Okej, det jag försöker säga med denna text är att innan du slänger ur dig något om att du är bra eller någon annan är dålig - försök att tänka dig in i personers situationer. Så snälla, kan vi alla sluta skryta om betyg? Jag har pratat om det förr (tror jag) och jag vill säga det igen - kompetens sitter inte i betyg. Ifall det inte var för att jag har den konstanta röst i mitt huvud varje gång jag försöker prestera som säger "du är inte värd luften du andas, maten du äter, eller sömnen du får om du inte får ett A på denna uppgift" vilket sätter mig i en pressad situation medan alla mina lärare bara "oh, juste, ni ska följa en specifik mall också, så allt ni visste om världen är fel. Varsågod!" vilket skapar ännu mer press och stress och samtidigt skapar ett självhat som tyvärr går ut över min roll som elev. Yay...

 

Jag hoppas att texten inte är helt wibbly-wobbly och är åtminstone förstående för vissa. Ta hand om varandra och värdesätt varenda människa du möter. Du vet inte deras historia, så behandla dem med respekt.

Meow.