Det finns olika typer av ångest och olika styrkor på ångest, har jag märkt. För mig är ångest något hemskt. Det är som en svart skugga som hoppar fram då och då. För det mesta påminner den mig om saker jag absolut inte vill tänka på, andra gånger bara äter den upp all motivation och livslust.

När det händer är jag handikappad. Jag kan inte röra mig, tänka själv eller finna något som kan göra allt bättre. Jag vaknar alltid med ångest, men ibland är den så liten att jag kan ignorera den, de gångerna är det jag som har kontrollen. Men ibland hittar den något bränsle, och då går allt åt helvetet.

När jag blir felkönad, någon kommenterar något jag känner mig osäker i eller bara säger ett ord som ger mig återblickar från saker jag hatar med mig själv – då är ångesten där för att använda det som bränsle. För att återigen kunna ta kontrollen över mig.

Jag känner mig kvävd när det sker. Som om att någon satt in mig i ett litet trångt rum för att övervaka min långsamma död. Jag vill bara ut, men ju mer jag kämpar desto mer syre försvinner och tillslut orkar jag inte. Jag orkar inte kämpa, jag orkar inte röra mig och jag orkar inte streta mot.

Min ångest har den kontrollen över mig. Den kan se till så att jag inser felet med min existens. Inse felet med att leva och kämpa. Ångesten har ett tankesätt jag har snappat upp från några människor, ett tankesätt jag inte stödjer. Som jag inte håller med om, men ångesten gör det. Den ser till så att det är det enda jag tänker på. Att jag bara fokuserar på det negativa. Positiva tankar finns inte i ångesten, det har den sett till. För ifall det fanns något positivt jag kunde fokusera på, vart är det roliga med att se mig långsamt tappa kontrollen?

Ångesten är lurig. Den är som det där svarta hålet du ramlade ner i och nu kan du inte ens se ljuset från världen ovanför. Allting är mörkt och du kan nästan svära på att det bara blir mörkare och tätare runt omkring dig. Du grips sedan av panik, för hur ska du ta dig ut därifrån? Du kan inte göra det själv, så du måste vänta på att någon ska rädda dig. Men vem kommer ens få tanken av att någon är i det där svarta hålet och hur många människor skiter i dina rop på hjälp för det inte är deras problem?

Hur får man folk att förstå? Det är det som är frågan. Hur får man alla att förstå att man har ångest, en hemsk och mörk ångest, och får dem även att förstå att de är personer som faktiskt kan hjälpa en ut ur skiten? Man kan ha undanflykter och ursäkter, men är det inte bättre att bara försöka förstå och respektera varandra? Är det för mycket begärt?