Alla har hört det någon gång. Vi alla är olika, och det är det som gör oss så speciella. Vi försöker få våra olikheter att bli något bra, för att vi ska trivas med att inte vara som alla andra, men ibland går det lite för långt.

 

Jag tror att när vi skapar sådana uppmuntrande meningar som "Alla är olika, och det är det som gör oss speciella" så skapar det en tanke inom oss. Att vi vill vara olika, men ändå lika. Jag har upptäckt så mycket olikheter bland oss, och vi uppmuntrar dessa olikheter, vilket gör oss rädda för att likna varandra. Som könen, vi vill inte att de ska smälta ihop, så att man inte kan se vem som är vem. Olika, men ändå lika så länge man liknar andra från samma kön.

 

Olikheter är okej, men likheter är inte okej det är åtminstone det budskapet jag får fram. Jag kan överanalyserar något så simpelt, men jag tror inte att jag kan vara ensam om att tänka om sådant. Jag tror vi alla är rädda för att erkänna likheterna som finns mellan alla människor.

 

Missförstå mig inte, jag har inget emot olikheter för att vi är alla olika i grund och botten, men det är aldrig fel heller att erkänna att man har likheter med andra personer till och med djur. Ifall man både kan acceptera allas olikheter och likheter med en själv kanske man kan lära sig att förstå både människor och sig själv bättre.

 

Jag kanske är helt ute och cyklar, men det är själva tanken som är fascinerande. En enda uppmuntrande mening kan få oss att avböja oss från det som är egentligen helt uppenbart.