Klockan är 03:30 när detta skrivs och jag vet inte varför jag är uppe. Det började med att jag läste, sedan twittrade jag, kollade på världens sämsta Bratz film jag kunde hitta och sedan fick jag lust att ladda ner ett nytt videoprogram.

 

Sedan satt jag och läste alla beskrivningar som jag kunde hitta på olika videoprogram sedan fick jag lust att kolla på foto bloggar och nu sitter jag här och har läst några (en) bloggar (egentligen ska det stå blogg där, men shh).

Jag bläddrade ner på bloggen och läste ett gammalt inlägg då skolan fortfarande pågick och helvete vad jag saknar det. Jag saknar skola så mycket att det gör ont inom mig. Varför kan det inte vara skola? Jag är så himla rastlös och jag vill inget mer än att ta bussen runt sju på morgonen, sätta mig ner och ha ångest av tanken att någon kanske kommer sätta sig bredvid mig. Att personen som sätter sig bredvid mig stinker parfym eller sitter och snackar i sin telefon medan jag, som ej har några hörlurar, kämpar för att läsa min bok genom hens pladder.

 

Att gå av vid slutstationen och se bitter ut, undvika metro-utdelarna och tar mitt egna exemplar av metro i stället som står utanför spärrarna. Tar upp mitt kort och går in genom spärrarna med metron under armen och väntar på mitt tåg. Hoppas att tunnelbanan ej ska vara full så att jag kan sitta och läsa min bok, men trots mina hopp är tunnelbanan full och jag försöker förgäves hitta en bra ståplats där jag inte får ångest av det trånga utrymmet. Jag finner en sittplats efter T-Centralen stationen och sätter mig ner för att titta ut genom fönstret och tänka på vad jag ska göra när jag kommer hem, samt ifall jag fått med mig allt jag behöver.

 

Jag går av vid Odenplan och går min rutin väg till skolan och tänker på livets alla gåtor, samt observerar alla människors gångstilar, outfits och sättet de kommunicerar. Jag hoppas ingen jävel går in i mig för då kommer jag spänna käken och vara ännu mer bitter.

 

När jag väl anländer till dörren och ska knappa in koden, och slår in fel kod minst en gång, innan jag kommer in och går upp de jobbiga trapporna. Tänker på hur jag ska bemöta alla personer som säger fel pronomen och funderar på hur jag ska ge igen för att få bästa möjliga effekt. Jag kommer upp på åttonde våningen och får syn på mina vänner och ångesten, bitterheten och tröttheten bara släpper. Jag dras in i deras konversation och observerar deras liv.

 

Jag saknar den rutinen så himla mycket! Jag fick umgås med människor, träna på mina observerings förmågor samt försöka förstå mig på människor som följer normen för jag vill lära mig! Jag vill inget hellre än att lära mig av andra och mig själv, att bli utlärd och observera och tänka och bara skita i mina problem i flera timmar. Att vara uppslukad av att lära mig saker.

 

Jag fungerar inte som jag ska utan mina dagliga doser av inlärningar. Det är endast en gång i veckan just nu som jag får lära mig nya saker, och det är mina kurator besök. Det låter så sorgligt, och det är det också. Jag bara vill inget hellre än att umgås och prata och gråta över böcker med någon!

 

Jag är ett sorgligt vrak som verkligen hatar sommarlov av hela mitt hjärta! Dessutom fungerar inte min kamera som den ska så jag kan inte ta foton för att stilla min avsaknad av skola. Ugh. Livet har så mycket emot mig på lov, verkar det som.