Jag har känt mig som ett totalt vidrigt barn som inte kan göra annat än att misslyckas. Det är i alla fall det som uppmärksammas mest bland mina föräldrar. Det känns som om att de har gett upp hoppet om mig och gått över till min lillebror istället och bara ser det dåliga med mig. De ser inte hur mycket jag försöker, när jag försöker få beröm för något hittar de något de kan klaga på mig istället. Det tar verkligen på själen att försöka se på mig själv från deras ögon.

 

Det är troligen därför jag endast tror att jag förstör för dem genom min existens. Det gör ont i mig varenda gång att bli påmind om hur jobbig jag egentligen är. Det känns som om att mina föräldrar skäms över mig mer än vad de är stolta. Det är faktiskt något jag skulle kunna önska höra från mina föräldrar utan att jag ska behöva peka ut det. "Jag är stolt över dig." Men det lär väl aldrig ske. Det enda jag får nöja mig med är väl att alltid höra deras sarkastiska röster varje gång jag gjort något bra ifrån mig.

 

Jag längtar verkligen tills jag kan flytta hemmifrån för jag orkar verkligen inte. Ju mer jag får höra hur misslyckad jag är, ju mer hamnar jag så jävla djupt ner i min skit att tillslut kommer allting gå åt helvetet.

 

Usch, detta är verkligen inget man ska lägga upp på sin blogg, men jag orkar inte längre med att hålla detta inom mig. Min blogg är ändå här för att vara min dagbok som folk öppet kan läsa. Nu ska jag dränka mig själv i spelande och hoppas att folk slutar störa mig.