Jag kommer från en familj där mina föräldrar tycker att man ska respektera dem för att de är ens föräldrar samt för att de är äldre och mer erfarna. Man ska alltid respektera de äldre, för de vet bäst.

 

Som ung ville jag vara allas favorit, vilket ledde till rollkonflikter - jag ville vara allas bästis, men visste inte hur jag skulle bete mig för att bli socialt accepterad. Jag ville vara min dagmammas favoritbarn, jag gjorde som hon sa och höll mig alltid nära. Jag vill även vara favoriteleven - jag var tyst och lyssnade, gjorde för det mesta som jag skulle. Jag ville att mina syskon skulle välja mig först, att de skulle föredra mig framför mina andra syskon men framförallt ville jag vara mina föräldrars favorit. Alla dessa roller krokades eftersom alla förväntade sig olika, vilket troligen gjorde så att jag vart så förvirrad av allt och bara drog undan.

 

Det var inte förrän i sexan/sjuan jag vågade ta den plats jag ville. Då jag vågade gå emot mina föräldrar och göra som jag själv ville. Mina föräldrar ville bara mitt bästa - att jag skulle vara normal och passa in, inte dra någon uppmärksamhet som provocerade andra. Det var när jag gick emot dem som jag fann det roliga i att testa alla möjliga olika saker.

 

Jag har prövat på alla möjliga stilar. Jag har prövat på att vara normal, fjortis, scene, goth, visual kei, feminint, maskulint osv.

 

Enda sedan den dagen jag testade runt allt detta, trotsade mina föräldrar, åkte till skolan med fejkblod kletat i ansiktet, linser och peruker, blodiga tröjor, koppel, handklovar och allt möjligt, nästan. Enda sedan den dagen har det bara blivit lättare för mig att hitta mig själv.

 

Jag, personligen, tror att ifall man trotsar föräldrar som är väldigt beskyddande av sig, som endast vill ens bästa, det är då man kan börja leva livet. Jag är fortfarande paranoid och väldigt osäker i folkmassor på grund av att de var så beskyddande, men jag är åtminstone mig själv. Jag vågar numera färga mitt hår hursomhelst utan att be om lov. Jag vågar åka in till stan/närmaste centrum och köpa linser, trots att de är emot det. Jag vågar gå runt i cosplays utan att bry mig om vad mina föräldrar tycker om det. Jag vågar leva mitt liv efter mina egna villkor.

 

Jag säger inte att man alltid ska vara rebell eller vara uppkäftig mot sina föräldrar, bara att man ska leva sitt liv efter sina egna villkor. Inte låta någon annan sätta gränserna för att det är säkrast så (fast man kanske inte direkt ska vara för badass och bara skaffa en tatuering eller något, utan ta småsteg mot ett mer individuellt liv).