Idag har det egentligen inte hänt så mycket. Jag hade försovit mig, så jag fick ta en senare buss då jag satt och njöt av livet i a Game of Thrones. Åkte till Odenplan mötte upp med mina kompisar och åkte till skolan.

 

Började dagen med kommunikation och kroppsspråk, fick reda på att jag själv gör äckligt många gester (kanske blir en video av det som filmades av mig??) och lärde mig ett och annat om mig själv. Vissa saker jag verkligen vet att jag gör, men andra lite mer diskreta och omedvetna.

 

Efter det var det lunch, jag tog mitt vanliga glas med vatten och efter lunchen satte vi oss och fikade för min kompis hade bakat. Macarons med nutella och morotskaka. Det vattnas i munnen av att bara minnas den där underbara smaken. AGH! Sedan mina vanliga observationer/tjuvlyssningar, fick veta att mejlsystemet kraschat i skolan så ingen lärare/kurator har kunnat svara på mejl (min utomstående kurator svarade dock, fick tid på måndag! WOOOP).

 

Sedan var det individuella val där vi fick testa på att filma med HD kamera och vad man ska tänka på när man filmar! Jag suger på det, for your information! Jag fick även reda på att min lärare i de individuella valen var helt okej med att kalla mig för hen och grymt accepterande och han ville även ha feedback, och det gjorde mig grymt glad och har typ gjort min dag!

 

Jag fick två nya vänner i denna kurs vilket kändes helt mys, MEN sen sprack bubblan. Utav alla dessa försök till att kämpa om mina rättigheter via Internet och utan att se någon i ögonen och tala om det, så kommer den där dagen då alla antar att man är en person som följer normen.

 

Det antagandet kan jag aldrig ta ifrån någon och det är inget jag strävar efter att göra (det jag egentligen försöker göra är att folk ska hålla klaffen om sitt antagande). Jag har suttit i princip hela dagen och analyserat hur jag hade kunnat stoppa detta antagande. Jag lät personerna komma undan med det, precis som jag börjat göra med min familj.

 

Därför har jag suttit hela dagen och lagt skulden på mig. Det är mittfel för att personerna sagt fel och fortsatt med sitt antagande, in public också! Folk kan inte veta vilka strider jag går igenom i mitt huvud dagligen, därför är kommunikation viktigt, men jag finner aldrig ordet för jag vet aldrig hur personen i fråga kommer att reagera. Jag söker acceptans och jag, personligen, har fått så mycket kritik över hur jag antar hela tiden att personer borde veta. Men jag tror inte riktigt det är det jag antar.

 

Jag vill att folk ska veta men innerst inne vet jag att ingen vet om hur jag ser på mig själv och blir konstant påmind om att jag kanske aldrig kommer kunna fly från den verkligheten jag lever i, jag kommer alltid ses som de ena eller andra könet och min hjärna klarar inte av den rädslan.

 

När man blir påmind om något sådant konstant så exploderar hjärnan. Man accepterar att man sitter i den situationen man sitter i och därför hamnar i ett visst stadie som kan leda till depression. Den acceptansen man uppnått är hemsk och är INGET man strävar efter. Det är det sista man vill i sitt liv.

 

Att smaka på hur folk beskriver normativa människor, samt sätter migi den kategorin gör mig mållös och stum och skapar ett nytt hat. Jag måste lära mig att ta till mig striden, även fast jag inte har lust eller orkar, är det något jag måste för att kunna få den acceptansen jag förtjänar som människa.