Syns jag? Existerar jag? Finns jag i samma verklighet som dig? Stryk det där sista, för det är så uppenbart att vi inte lever i samma verklighet.

 

Hela tiden. Aldrig får jag ha en tyst minut för mig själv. Aldrig slipper folk runt mig mitt eviga tjat. Jag är trött och sliten och det börjar gå för långt. Är min existens så jävla värdelös? Har jag ingen rätt i samhället endast för att jag inte hör hemma i de könen som existerar?

 

De finns folk som accepterar mig. På håll. Men de jag möter varje dag, de jag delar samma tak med, de jag passerar på gatan ser mig inte. 

 

Jag orkar inte.

 

Måste jag gå runt med en stor jävla namnlapp där det står "LOKI PRONOMEN HEN!!!!" för att bli sedd? Måste jag hela tiden rätta folk? Kommer jag aldrig få ha en tyst minut i mitt huvud utan att tänka "SER DU HUR DU GÅR?! INTE KONSTIGT ATT INGEN JÄVEL SER DIG FÖR DEN DU ÄR!"?

 

"Du har valt att leva annorlunda, så lev med det!"

Nej. JAG har inte valt detta. Det enda jag har valt är att vara öppen med hur jag känner mig för att kunna få folket runt mig att anpassa sig. Men sen kommer ni med de sämsta förslagen, ignorerar mina rättningar och rop på hjälp!

 

Jag har inte valt ett enda piss av detta. Det enda jag har valt är att vara öppen för att få en förändring. Att få ångesten och lära mig själv att det kan bli bättre. Men det ni gav mig var en stor jävla örfil och öppnade ögonen för mig, som ni påstår. Såhär är verkligheten. Gillar du inte trångsynheten, spela charaden. Låtsas som att du hör hemma i normen.

 

Jag vägrar spela charaden. Jag tänker använda min intelligens och hat för att höja rösten. Jag tänker stå på hustaken och berätta exakt hur illa ni behandlar era medmänniskor. Jag tänker skrika så högt jag kan, för jag vägrar spela denna idiotiska charad. Jag är den jag är och ni har ingen rätt till att tysta mig.