Det finns ett visst antal tills allting lägger ner. Då psyket faller och man orkar inte. Åren går och man försöker reparera skadorna, men ett enda ord kan trigga igång tankarna igen. Demonerna som hemsöker ens sinne, som man i flera år har försökt att spärra in. Någon triggar igån tankarna och matar demonerna. De släpps lösa och får härja fritt i tankarna.

 

Jag vet inte hur många gånger det har skett med mig. Just nu har jag små demoner lite här och var som hemsöker mina tankar. Vissa gånger blir de så jävla starka av allt matande av människor som inte förstår bättre. Jag personligen vet inte hur länge jag orkar att spärra in dem igen. Hur länge jag orkar ignorera dem. Jag ensam klarar inte av det.

 

Men sen kommer ni, de där som kontaktar mig lite då och då, som försöker hitta mig under all isolation jag genomgår för att gömma mig från er. Ni kommer med de där orden som gör att tårarna bränns under ögonlocken. Då ni väller ur er en massa komplimanger. Berättar hur mycket jag betyder för er, hur mycket skillnad jag har gjort i era liv.

 

Jag har fått så fina komplimange genom åren att jag ångrar att jag inte skrivit ner dem någonstans. Jag ensam klarar inte av mitt sinne, mina tankar, jag personligen ger upp gång på gång varje dag. Men det är just ni som har fått mig att orka. Det är min viljestyrka till att göra skillnad och påverka, och när jag får feedback om att det faktiskt är något jag gör blir jag bara glad.

 

Tack för att ni existerar and please don't leave me...