Jag tror jag tagit upp detta ämne förr, och jag kommer troligen ta upp det flera gånger.

 

Det är ingen nyhet till att jag utfört dratiska och "desperata" handlingar mot mig själv, dvs självskadebeteende. Jag är för tillfället "helt ren" och vet ej hur många veckor eller månader det gått (sorrynotsorry), mostly för att jag inte vill att det ska vara något jag fixerar på.

 

Hur som haver, är det något jag skäms för. Jag har ytterst svårt att visa upp mina handleder nakna just för att jag inte vill bli dömd. Jag, just nu, försöker träna bort skammen för mina ärr genom att visa upp mina handleder i skolan. Självfallet faller blickar på ärren men än så länge har ingen frågat mig om dem. Vilket jag är ytterst tacksam för. Lärare visar ingen särbehandling (vad jag märker av) och mina vänner beter sig som de gör när jag har långärmat.

 

Varför jag berättar om detta är för att jag vill få folk att förstå. Ja, det kanske är något skamligt med att visa sina brister, men jag försöker inte se det som en brist. Utan mer som a battle wound. Folk må lägga märke till ärren men det är none of their business att lägga sin näsa i blöt.

 

Du skall icke gömma dig för samhällets dömmande öga. Ifall någon frågar säger du sanningen. "Jag varit med om en hemsk strid, men jag överlevde den!" Det kanske, förhoppningsvis, ger en ett nytt perspektiv på sitt självskadeproblem. Ingen ska behöva gömma sig själv endast för att samhället inte tillåter "outstanders". Ge samhället inte den makten över dig.

 

En händelse kan förändra en syn för andra och en själv.