Äcklad.

Det är det ordet som beskriver hur jag jämt känner mig

Hur jag ser på mig själv.

Hur jag ser på allt som sker runt omkring mig.

Så otroligt jävla äcklad av allt.

 

Jag är äcklad av hur tankeställningen är hos alla människor.

Hur få personer som knappt inser att världen är ett stort jävla skämt.

Hur orättvist och sjukt verkligheten egentligen är.

Men mest av allt är jag äcklad av mig själv.

Hur jag jämt går runt och ser detta runt omkring mig men gör inte ett piss åt det.

Jag läser saker dagligen om hur det ser ut överallt i hela världen men väljer att ignorera det.

Hur jag kan egentligen göra skillnad men bara låter det vara.

 

Men vad kan JAG göra när mina vardagliga problem tynger ner mig tillräckligt?

Varför ska JAG behöva känna skuld över att jag inte kan hjälpa andra när jag knappt kan hjälpa mig själv?

Varje dag läser jag hur folk klagar på att ingen hjälper de som har det mindre bättre, de som inte har samma förutsättningar i vardagen som de andra har.

Men bara för att man har ett jobb, tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen betyder inte det att ens ekonomi är stadig.

Att man har råd att skänka 100 spänn till de utsatta i Afrika.

Att man kan gå över till att vara vegetarian för att djuren blir dåligt behandlade.

Bara för att man har skapat illusionen av att man har det bra, betyder det inte att man är problemfri.

 

Jag orkar inte med världen längre.

Jag orkar inte med allas tankesätt.

Jag orkar inte med mig själv.

 

Jag kan inte hjälpa alla oavsett hur mycket jag skulle vilja.

Jag kan inte låta alla få en chans till att lyckas.

Jag måste först och främst ta hand om mig själv.

För det är väl det som är viktigast?

Att låta en själv läka tillsammans med såren man skapat.

 

Eller?