Stå rakt, se stor och farlig ut. Var inte rädd. Dölj ditt ansikte, din rädsla, ditt jag. Låtsas inte om omgivning. Var osynlig, ta inte plats, existera inte.

 

Rädsla är inget jag kan undgå från. Inte längre. I hela mitt liv har jag hört att man alltid ska vara "sig själv", men när jag väl är mig själv duger det inte. "Det passar inte in i samhällets normer", "Du är inte du längre! Du bara försöker vara som alla andra", "Förväntar du dig att alla ska anpassa sig efter vad DU tycker?! Allting cirkulerar inte runt dig!"

 

Andas. Finns ingen luft, inget uttrymme. Ta det lugnt. Snart är jag hemma. Snart kanske allting tar vändning. Jag kvävs. Vill skrika, men kan inte. Jag vill ut. Jag vill hem. Jag vill leva.

 

Du är inte du sålänge du inte är som alla andra. Du är inte du sålänge du är annorlunda. Du har ingen identitet eller rättighet så länge du sticker ut från normen. Vill du bli behandlad som alla andra, var som alla andra.

 

"Hon", "Han", "Freak", "Konstig", "Höna". Jag vill inte längre. Ta det lugnt. Se inte berörd ut. Håll käft. Ge dem inte den bekräftelsen. Svälj gråten. Ta det lugnt. Kolla dina steg. Följ normen.

 

Vem är jag? Vilken rätt har jag? Jag går ut som trans* och måste alltid komma ut vart jag än är. Jobb, skola, hemma, för främmande och familjens vänner. Mina egna vänner och överallt. Allt vore så mycket enklare om jag bara hade "HEN" tatuerat i pannan. Hur får jag folk att säga rätt? Hur får jag den rättigheten som alla andra har? När kan jag sluta skaka av rädsla för att jag kan bli utsatt för misshandel för att jag är mig själv? När slutar lidandet för mig?

 

"Hon, han, hen. Vem fan du nu är.", "Vad fan ska jag kalla dig? Den?", "Du kan ju inte gå ut sådär, då är det bara en tidsfråga tills du blir nedslagen!" Jag vill inte längre, jag är rädd, jag är livrädd. Ifall jag jämt måste gå runt och frukta mitt liv för att jag är jag, är det verkligen värt att leva?

 

"Varför passar du inte bara in som alla andra? Du har ett val att faktiskt acceptera ditt biologiska kön och bara lev med det." Vad hände med uttrycket "var dig själv" eller "du är lika värd som alla andra"? Förlorade det sin mening endast för att jag inte längre passar in i normen? Är jag längre inte lika värd som alla andra för att jag är annorlunda, för att jag hittat min identitet?

 

Jag står framför spegeln. Äcklad. Granskar varje milimeter. Så många fel. Det är inte min kropp. Jag hatar mig själv. Jag hatar det jag och andra ser. Det är inte jag.

 

Ifall du aldrig stått framför spegeln och ställt frågan "Vem fan är det jag ser reflekteras tillbaka?" har du ingen rätt till att tala om för mig hur "enkelt" det är att bara följa normen. Ifall du aldrig känt känslan av att kvävas endast för att någon sagt fel namn eller pronomen har du ingen rätt till att tala om för mig att "det är ju inget att gråta eller bli arg för".

 

Att vara en trans*person är ingen fas. Ingen vill frivilligt bli behandlad som skit varje dag. Ingen vill frivilligt sitta och tvivla på sig själv, hata sig själv eller bara ångra sin existens. Ingen vill frivilligt gå ut som trans* och riskera att bli utsatt för alla möjliga saker eftersom att man är "annorlunda" eller "sig själv in public". Att ständigt vara rädd, frukta sitt liv och tvivla på sina rättigheter.

 

Jag uppfattas flera gånger som en pest i samhället. Ännu en normbrytare som försöker ta plats. Som försöker kräva en rätt i samhället. Som blivit uppvuxen, precis som alla andra, att varje individ har en rätt i samhället som människa. Att alla får vara så som man vill. Trots detta får inte jag vara jag utan att vara beredd på konsekvenser från folk som "samhället inte kan kontrollera".

 

Jag gör skillnad genom att sticka ut, varför kan inte du göra skillnad genom att agera med respekt?