TW: Self-harm

2014-07-22 | 16:07:00
OBS! DENNA TEXT KAN VARA ENORMT TRIGGANDE FÖR VISSA SÅ KÄNSLIGA LÄSARE VARNAS STARKT, JAG BER ER ATT ABSOLUT INTE STRUNTA I DENNA VARNING!
 

Ångest. Den där hemska smärtan som växer dag för dag. Allt möjligt kan trigga igång den där jävla känslan. Alla har även sitt knep för att handskas med den. Smärtan är nog den vanligaste. Skapa en fysisk smärta som konkurrerar med den inre. Som gör så att den inre knappt känns. Det finns alltid nackdelar med alla metoder, men den fysiska smärtan är nog den som är lättast att dölja. I varje fall kortsiktigt.
 
Jag har valt fysisk smärta. Skapat flera sår på en natt för att konkurera ut den inre. För att den inre rösten ska hålla käften. För att ingen ska se hur jävla dåligt jag innerst inne mår. Sen sitter man här. Några månader senare. Har kommit över en viss skam och har vågat visa och samt söker professionell hjälp för att kunna bli av med lite utav ångesten som existerar. Men inte fan kommer man bort skammen för det.
 
Så fort armarna blottas så kommer reaktionerna. Reaktionerna som skrämmer än innerst inne. Folk som skriker och skäller ut en för att man inte klarar av smärtan som sprids inom sig, folk som jämt måste kommentera ens desperata handling man haft. Jag glömmer aldrig de reaktionerna.
 
Då min mor fick reda på det och hennes ögon tårades. Jag kunde inte förklara hur ont jag haft och att dessa handlingar hade räddat och tröstat mig när jag var för rädd för att be om hjälp. Då min far skämtade om mina armar, för han vet inte riktigt hur man hanterar det och jag vart så triggad av det.
 
När jag hade varit över en månad fri och min syster drog längs min arm och kände ärren, tog upp armen och skällde ut mig i kungsträdgården. Jag var tvungen att le för att inte låta min ångest komma tillbaka då alla minnen om varför allt skedde spelades upp i mitt huvud.
 
Hur skulle jag kunna förklara att dessa handlingar var för att hålla dem lugna, leva i sin fantasi där jag mådde bra?
 
Jag vet att det jag gjort är fel. Att jag kunde bara ha gått och ventilerat mig hos mina föräldrar och pratat ut om det istället för att låta det bubblas inom mig. Men vad som är gjort är gjort. Jag är inte stolt över det, men jag kan leva med det. Jag må ha fått ärr för livet men jag har fan livet kvar, ifall det nu kan vara till någon tröst.
 
Jag har slutat skadat mig, men bara för det så betyder inte det att ångesten har försvunnit. Men jag är ändå fortfarande "ren". Jag har ärr på mina armar, men inte ett jävla sår finns där. Tyvärr så får ni höra hur hela min kropp fylls med ångest hela tiden. För jag har lovat att ej göra er besvikna mer...
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback