Att komma ut

2014-08-30 | 15:04:06
Jag är inte känd för att vara smooth med att komma ut. Jag väljer att komma ut på det sättet jag personligen är bekvämaste med, inte med vad som kommer vara det mest effektivasteeller efter vad andra föredrar.
 
När jag kom ut först gjorde jag ett inlägg på facebook med en bild attached.
Jag vet att det ska stå woman, men jag stavningen var inget jag tänkte på just då.
 
Det var mitt trick till att komma ut, men mina föräldrar var inte så insatta vid facebook eller något sådant, så jag visade texten en dag för mamma och hon sa det värsta man kan säga i ett sådant tillfälle att jag ännu inte har kommit över det.
 
När det kom till skolan gick jag sista halvåret i nian när jag "kom ut" så att säga. Så jag orkade inte bry mig om att komma ut i den skolan. Det plågsammaste sista halvåret, kan jag säga er.
 
När jag väl bytte skola till gymnasiet var det första jag gjorde att ändra mitt namn i klasslistan, sedan kolla skolan och i beskrivningen av skolan var alla välkomna och ingen mobbning tillåten. Så jag kände mig trygg i att försöka komma ut inför klassen. Eller jag lät någon annan göra det åt mig då vi hade presentations runda och vi skulle presentera varandra.
 
Så så kom jag ut till klassen, tror ingen jävel minns det förutom mina vänner för jag sitter och påminner dem ca hela tiden.
 
Jag tror jag bestämt tid med skolkuratorn någon vecka efter jag börjat och sedan informerade jag alla lärarna via mejl ett halvår efter, tror jag.
 
Så att komma ut till personer öga mot öga har aldrig varit något jag personligen föredrar men jag tror det kan vara effektivare men jag själv vill ge personer en tid att tänka igenom och möjligtvis förbereda sig för det. Det är vad jag personligen tycker.
 
Detta var mina usla/jättebra tips till att komma ut inför många människor och så. Hoppas infon var rolig och hjälpsam. Ha det bra.

Smaken av normen

2014-08-29 | 19:37:18
Idag har det egentligen inte hänt så mycket. Jag hade försovit mig, så jag fick ta en senare buss då jag satt och njöt av livet i a Game of Thrones. Åkte till Odenplan mötte upp med mina kompisar och åkte till skolan.
 
Började dagen med kommunikation och kroppsspråk, fick reda på att jag själv gör äckligt många gester (kanske blir en video av det som filmades av mig??) och lärde mig ett och annat om mig själv. Vissa saker jag verkligen vet att jag gör, men andra lite mer diskreta och omedvetna.
 
Efter det var det lunch, jag tog mitt vanliga glas med vatten och efter lunchen satte vi oss och fikade för min kompis hade bakat. Macarons med nutella och morotskaka. Det vattnas i munnen av att bara minnas den där underbara smaken. AGH! Sedan mina vanliga observationer/tjuvlyssningar, fick veta att mejlsystemet kraschat i skolan så ingen lärare/kurator har kunnat svara på mejl (min utomstående kurator svarade dock, fick tid på måndag! WOOOP).
 
Sedan var det individuella val där vi fick testa på att filma med HD kamera och vad man ska tänka på när man filmar! Jag suger på det, for your information! Jag fick även reda på att min lärare i de individuella valen var helt okej med att kalla mig för hen och grymt accepterande och han ville även ha feedback, och det gjorde mig grymt glad och har typ gjort min dag!
 
Jag fick två nya vänner i denna kurs vilket kändes helt mys, MEN sen sprack bubblan. Utav alla dessa försök till att kämpa om mina rättigheter via Internet och utan att se någon i ögonen och tala om det, så kommer den där dagen då alla antar att man är en person som följer normen.
 
Det antagandet kan jag aldrig ta ifrån någon och det är inget jag strävar efter att göra (det jag egentligen försöker göra är att folk ska hålla klaffen om sitt antagande). Jag har suttit i princip hela dagen och analyserat hur jag hade kunnat stoppa detta antagande. Jag lät personerna komma undan med det, precis som jag börjat göra med min familj.
 
Därför har jag suttit hela dagen och lagt skulden på mig. Det är mittfel för att personerna sagt fel och fortsatt med sitt antagande, in public också! Folk kan inte veta vilka strider jag går igenom i mitt huvud dagligen, därför är kommunikation viktigt, men jag finner aldrig ordet för jag vet aldrig hur personen i fråga kommer att reagera. Jag söker acceptans och jag, personligen, har fått så mycket kritik över hur jag antar hela tiden att personer borde veta. Men jag tror inte riktigt det är det jag antar.
 
Jag vill att folk ska veta men innerst inne vet jag att ingen vet om hur jag ser på mig själv och blir konstant påmind om att jag kanske aldrig kommer kunna fly från den verkligheten jag lever i, jag kommer alltid ses som de ena eller andra könet och min hjärna klarar inte av den rädslan.
 
När man blir påmind om något sådant konstant så exploderar hjärnan. Man accepterar att man sitter i den situationen man sitter i och därför hamnar i ett visst stadie som kan leda till depression. Den acceptansen man uppnått är hemsk och är INGET man strävar efter. Det är det sista man vill i sitt liv.
 
Att smaka på hur folk beskriver normativa människor, samt sätter migi den kategorin gör mig mållös och stum och skapar ett nytt hat. Jag måste lära mig att ta till mig striden, även fast jag inte har lust eller orkar, är det något jag måste för att kunna få den acceptansen jag förtjänar som människa.

Ser du mig?

2014-08-21 | 13:06:22
Syns jag? Existerar jag? Finns jag i samma verklighet som dig? Stryk det där sista, för det är så uppenbart att vi inte lever i samma verklighet.
 
Hela tiden. Aldrig får jag ha en tyst minut för mig själv. Aldrig slipper folk runt mig mitt eviga tjat. Jag är trött och sliten och det börjar gå för långt. Är min existens så jävla värdelös? Har jag ingen rätt i samhället endast för att jag inte hör hemma i de könen som existerar?
 
De finns folk som accepterar mig. På håll. Men de jag möter varje dag, de jag delar samma tak med, de jag passerar på gatan ser mig inte. 
 
Jag orkar inte.
 
Måste jag gå runt med en stor jävla namnlapp där det står "LOKI PRONOMEN HEN!!!!" för att bli sedd? Måste jag hela tiden rätta folk? Kommer jag aldrig få ha en tyst minut i mitt huvud utan att tänka "SER DU HUR DU GÅR?! INTE KONSTIGT ATT INGEN JÄVEL SER DIG FÖR DEN DU ÄR!"?
 
"Du har valt att leva annorlunda, så lev med det!"
Nej. JAG har inte valt detta. Det enda jag har valt är att vara öppen med hur jag känner mig för att kunna få folket runt mig att anpassa sig. Men sen kommer ni med de sämsta förslagen, ignorerar mina rättningar och rop på hjälp!
 
Jag har inte valt ett enda piss av detta. Det enda jag har valt är att vara öppen för att få en förändring. Att få ångesten och lära mig själv att det kan bli bättre. Men det ni gav mig var en stor jävla örfil och öppnade ögonen för mig, som ni påstår. Såhär är verkligheten. Gillar du inte trångsynheten, spela charaden. Låtsas som att du hör hemma i normen.
 
Jag vägrar spela charaden. Jag tänker använda min intelligens och hat för att höja rösten. Jag tänker stå på hustaken och berätta exakt hur illa ni behandlar era medmänniskor. Jag tänker skrika så högt jag kan, för jag vägrar spela denna idiotiska charad. Jag är den jag är och ni har ingen rätt till att tysta mig.

Jag har ett ord till dig: HEN!

2014-08-18 | 21:24:00
Var inte det en sak som skulle börjas säga i skolor? Hen, att enkelt kunna prata om människor i en flytande mening utan att behöva markera just två kön. Hen. Det perfekta ordet. Trots det hör jag folk säga "han/hon".
 
Det var något jag störde mig på så mycket när jag var i min lillebrors skola. Jag ville bara skrika ut "HEN! Tre bokstäver, ett ord, HEN!". Det borde inte störa mig, egentligen.
 
"Men hen är ett nytt ord..."
 
Okej, jag ska berätta något för dig. Jag hörde ett helt nytt ord idag. Det var "botalisera" (tror jag), jag har suttit nu i en timme i mitt huvud och tränat in det ordet för det är ett jävligt coolt ord. Hen må vara ett nytt ord, men använder människor det tillräckligt ofta i en flytande mening, så fort man får chansen kan man träna in det i sitt trångsynta huvud, och inte nog med det - DU kan även bidra andra till att använda det ordet mera för att du slänger ur dig det ordet för att få det att rulla i en flytande mening.
 
Hen är ett nytt ord, ett nytt pronomen och alla är inte helt ok med det ordet - MEN det är fortfarande ingen ursäkt. Jag gillar inte nonchalanta cismänniskor, men inte fan går jag runt och kallar er för hen när ni presenterat er som en hane eller hona (hah, did you see what I did there? No? Me neither... hehe).
 
Jag vet att detta är något jag tjatar om, men jag vill att folk gör skillnad. Förstår att man kan göra skillnad. Försök göra en bättre värld för trans*människor, så jag slipper läsa så mycket om statistik på hur många trans*människor som mår skit och faktiskt inte orkat längre. Jag vill att statistiken ska skjunka. 
 
Vad vill du?

Min dröm

2014-08-15 | 03:22:20
Kommer jag någonsin synas? Kommer jag någonsin få den bekräftelsen av att jag syns?
Jag har en dröm. En dröm som ser så mörk ut. En dröm som endast kommer vara just det - en dröm. I varje fall så som det ser ut nu.
 
Min dröm är att jag ska synas. Att folk kommer att kolla på mig och bara säga rätt. Att jag slipper säga något, kommentera något, hänvisa någon någonstans. Jag bara syns, blir bekräftad, att jag passerar.
 
En dröm som ser mörkare ut för var dag som går. Vart jag än vänder mig finns kommentarerna där. Kommentarerna jag önskar att jag slapp. På sociala medier syns det som mest. "Hen är inget ord", "Det betyder höna på engelska!", "Det finns bara två kön - man eller kvinna!", "Barnen blir bara förvirrade av ett könsneutralt pronomen" osv.
 
Till och med i sociala sammanhang blir man nekad. "Men jag är bara van vid att säga en sak, och du ser faktiskt inte androgyn ut", "Förlåt, HEN! *djup suckning*", "Hen, den, sak samma"
 
Förlåt för att jag existerar och gör ert liv till ett helvete för att jag inte kan leva med de två könen som tillhör normen
 
Varför? Varför ska jag känna mig tvungen till att be om ursäkt, känna mig som en pinne i arslet för att jag rättar för jag ska känna MIG bekväm i DITT sällskap? Varför har du tillåtelse att uttrycka din åsikt och inte jag? Vad ger dig rätten till att trycka ner mitt psykiska mående med din trångsynhet?
 
Alla är vana vid två pronomen, jag förstår det, men istället för att göra min rättning till en stor grej, varför inte be om ursäkt, fråga frågor med en trevlig attityderkänn ditt misstag! 
 
Du har något jag aldrig kommer att få. Bekräftelsen, chansen till att passera runt andra människor. Du som cisperson kan enkelt få bekräftelsen av ditt kön av en främmande människa. Hos mig kommer alla anta mitt kön efter utseende och kroppspråk. Jag kommer aldrig få chansen att tjuvlyssna på en främmande människa som säger "Hen bredvid mig står och läser en jättebra bok!".
 
För att få passera som det kön jag tillhör, måste jag säga något. Så snälla, försök. Fråga mig frågor om hur jag ser mig själv, vilket pronomen jag föredrar, ifall jag vill att man är extra noga med något när man talar om mig med andra osv. Bara försök förstå hur det är att leva som ett kön som är så långt ifrån att bli accepterat av samhället (er).
 
En dag hoppas jag att någon förstår hur det känns...

En början

2014-08-04 | 14:21:13
Under våran fina biltur fick jag en uppenbarelse över hur jag skulle påbörja mitt mejl jag ska skicka till våra svenska politiker angående ett tredje kön.

Detta är endast några minnesanteckningar som jag ska slipa på samt försöka få andra att lägga till vissa saker, ifall de vill och känner att det behövs. Men det är en början i varje fall, så det känns bra.

Är grymt pepp på att fortsätta men det får bli när jag kommer hem.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Never forget

2014-05-13 | 07:41:26
Förra året i nian på nationella i Svenska muntligt, så fick man läsa olika texter och man skulle sammanfatta texterna och sedan ha en diskussion.
 
Jag hade inte då hittat på min könsidentitet som jag har nu, men jag hade haft diskussioner med mina vänner angående hen (remember när det var den hetaste diskussionen i insändarna i metro? good old times).
 
Jag fick i alla fall en text angående en person som identifierade sig själv som hen och delade typ med sig av erfarenheter i texten (tror jag, mitt minne är lite fussy) och en utav diskussions frågorna var ifall man skulle respektera hens val av pronomen. Jag tror det var jag och 2 till som höll med om att man ska respektera hens pronomen, både i hens närvaro och utanför. Det var bara en som var med i våran grupp som sa att man kan säga "hen" i dess närvaro men bakom ryggen på hen så använde man hens biologiska kön.
 
Jag och de andra två som höll med mig, försvarade denna person med det udda könsuttrycket att det handlar ju inte bara om att respektera personen i dess närvaro, utan även utanför. Eftersom det var typ 3 mot en så gav personen tillslut med sig (tror jag? eller så var vi bara tvungna att gå vidare, jag minns inte riktigt). Denna incident kom till mig idag och det fick mig att undra ifall personer verkligen tänker såhär, och hur många av de jag kommit ut till använder sig av denna metod?..

Trött på att bli felkönad

2014-05-07 | 22:27:00

"Ett enda misstag. Ett enda ord. Ett enda fel och man börjar tänka för mycket. ”Vad gjorde jag fel?”, ”Jag skulle inte valt de där kläderna, var säkert därför”, ”Hade jag fel hållning?”, ”Jag skulle ha skuggat bättre”, ”Är det verkligen så tydligt?”, alla dessa frågor och det finns inget svar. Ångesten kommer krypandes, man skyndar sig hem för att granska sin kropp i den stora spegeln. Hatet sprider sig, man bara önskar att det inte syntes. Att alla inte såg de små detaljerna som avslöjade allt.

 

Fast oavsett hur mycket man önskade och sminkade sig och försökte, så såg alla det ändå. Alla såg ens biologiska kön. Överallt hörde man det. Det där ordet man ville begrava djupt under sig, just det ordet som man hatade mest av allt. Varje dag man hörde det ordet vart ångesten grov. Tårarna rann, man sprang in på toaletten för att gråta, för att leta efter detaljerna som avslöjade ens kön, men de hittades aldrig.

 

Att få en kniv i ryggen skulle vara bekvämare än att höra det där hemska ordet varje gång någon pratade om en i tredje person. Ändå förstår folk inte det, oavsett hur många gånger man rättar eller hur många gånger man förklarar, så förstår ingen hur ont det gör. Självhatet stiger, man önskar att man kunde vara tydligare med hur man ser på sig själv. Hur man vill bli sedd av andra i samhället. Att ha det skrivet i pannan skulle inte hjälpa.

 

Varje gång man säger att man är könsneutral och säger att man föredrar pronomenet hen så genomgås samma visa om igen. Någon drar ett skämt om hönor, andra säger att det inte går att se sig själv som en hen och sen har vi de som påstår att de accepterar det men egentligen skiter i det, och alltid går man igenom samma sak. Man skrattar lite, försöker dölja den oändliga smärtan i bröstet och försöker trycka undan tårarna.

 

Tröttsamt, uttjatat och enorma skador mot sig själv, både psykiskt och fysiskt, endast för att folk är trångsynta. År 2013 och ingen respekt gentemot trans*människor visas. Är detta ett drömsamhälle? Där folk inte klarar av att lyssna efter en persons önskningar på grund av att det låter för fult? Är det verkligen så svårt att acceptera ett tredje alternativ?

 

Folk försöker varje dag att kämpa för sin rätt i samhället till att både få finnas och bli accepterade så som de föddes, men de blir nekade dagligen av folket. Den kämparglöden man hade från början, kan släckas väldigt fort och när den glöden släcks, så släcks även livslusten lika snabbt. En enda gest kan rädda ett liv. Vad är då viktigast, ett liv eller att stå vid sin åsikt?"

 

En text jag skrev till en uppgift i skolan, då ångesten var som värst. Trots det så läser jag denna text nu, då jag inte har lika mycket ångest, men känner ändå igen mig. Känner ändå samma sak varje dag.

 

Det mest HBT-vänliga landet in my ass!

Första mötet

2014-04-17 | 20:39:43
Idag hade jag mitt första möte med en HBTQ-kompetens kurator. Jag tror inte folk förstår hur otroligt lättsamt det känns för mig. Jag har gått runt med trus-issues (vilket jag fortfarande har) i onödan. Självklart är det inte så att efter första mötet litar jag på personen helt och hållet, utan det är mer jag behöver någonstans där jag kan ventilera mig och få hjälp med frågor jag inte klarar av att svara på.
 
Jag har hört så många olika påståenden från folk som hatar att gå till psykologer, därför har jag väl inte riktigt vågat ta i kontakt, men det är inte så. Speciellt inte om det är en själv som gör det. Det kändes så underbart att bara kunna ventilera mig och berätta om frågor och problem jag stöter på vardagligen.
 
Livet känns helt underbart just nu, faktiskt. Detta är verkligen något som gör mig lycklig, och som grädde på moset (vem kom ens på det uttrycket??) så är jag helt ensam denna helg! Så ska kolla på Star Wars, sitta i vardagsrummet och lyssna på vinylskivor medan jag läser och allt sånt! Så himla mys!
 
Samt så kan jag sitta och spela på playstation. Så denna helg blir det att träna upp mina playstation skills (samt kanske kolla på V for Vendetta i HD kvalité och med surround ljud).
 
Så idag är en bra dag!

I need to get my facts straight!

2014-04-10 | 03:03:11
JAG HAR HAFT FEL
 

Pansexualitet är när man attraheras av alla kön, alltså alla dessa enormt massiva trans* begrepp (finns på wikipedia och ifall du googlar runt lite, orkar inte ens dra upp referenser just nu) samt man och kvinna. Det har INGENTING med personlighet att göra, utan det är mer åt det demisexuella hållet!
 
Jag känner mig så dum och elak som get ut fel information utan att ha tittat på det hela närmare.
 
Jag ska försöka förklara vad de båda betyder genom att quota wikipedias sida för asexualitet eftersom de har kortfattade och bra beskrivningar där:
 
"Panromantisk (även omniromantisk) romantisk attraktion till person(er) av alla kön, avsaknad av kön eller av annan könsidentitet - den romantiska motsvarigheten till pansexualitetKälla
"Demiromantisk romantisk attraktion efter att utvecklat ett starkt känslomässigt band med person(er)" Källa
 
Så förlåt för att jag gett ut fel information, ifall det inte var för att jag läste igenom kommentarer från "have a gay day" på facebook skulle jag aldrig insett mitt misstag.
 
Sorry for the cover but I do not know if it's legal to expose someone without their knowledge no matter if the site is public or not. You can find the post on their facebook page, the status had the caption "What is the difference between pansexual and bisexual?"
 
Jag hoppas jag inte förvirrat fler folk med detta, men nu vet jag åtminstone vad det är jag ska kalla mig själv.
Varsågoda för informationen och hejdå.
Nyare inlägg