Igår var det som värst. Jag kunde knappt göra något utan att jag brast ut i tårar. Jag hade ingen motvation och bara att andas var en plåga. Jag var otroligt nedstämd, till det extrema. Jag låg i min säng och grät och svettades och stank och jag hade panik över att jag hade absolut ingenting att göra och jag kunde inte komma på något jag verkligen kunde göra och jag bara grävde i den gropen i ungefär en timma.

 

Hela gårdagen var den mest hemskaste känslan jag någonsin upplevt. Idag vaknade jag med samma nedstämdhet. Jag dock pushade mig själv till att jag var tvungen att gå till skolan idag på grund av det stora ansvaret jag har av rekvisitan och det kändes inte rätt att de inte skulle kunna spela in på grund av mig.

 

Jag hoppade över första lektionen, jag kunde inte ta mig till skolan med all den stressen. Jag tog mitt lilla lugna, tog en promenad i regnet eftersom jag älskar regn och skrattade åt konstiga minnen. Promenaden hjälpte min ångest, men inte min nedstämdhet.

 

När jag väl kom ut för att åka till skolan fick jag panik och ångest igen. Det var så hemskt att jag kan inte ens återupprepa mina tankar som försigick. Allt var bara så hemskt och jobbigt och ansträngande för mig. Väl i skolan hade jag ångest och panik. Jag ville säga till någon, informera någon om min nedstämdhet, få en chans till att ta det lugnt, få reda på att det var okej att varva ner när jag behövde det.

 

Lektionen började och min ångest växte. Det var inte förrän efter halva lektionen jag sa till min lärare att jag var otroligt nedstämd och behövde få klartecken att det var okej ifall jag behövde det att jag gick ut och hämtade andan. Det var helt lugnt med honom och bara med den vetskapen lyckades jag klara igenom hela lektionen. Efter lektionen kollade min lärare upp med mig ifall jag kunde ta mig hem, ifall någon var hemma, ifall jag skulle vilja prata med kurator eller något om det. Jag tackade nej för jag ville bara hem och aldrig lämna mitt rum igen.

 

Det vart ingen filmining för skådespelaren var sjuk. Jag hade åkt och upplevt ett helvete för att ta mig till skolan och jag bara kände mig så besviken. Jag utsatte min hälsa för något så oviktigt som en lekion. Jag skäms än över att jag gjorde något så korkat. Jag vet bättre. Jag vet att jag inte ska tänja på mina gränser.

 

Det jobbiga var också att när jag sa till läraren så var det helt tyst i klassrummet, vi är inte så många personer, och det kändes så jobbigt att behöva berätta för min lärare att jag var nedstämd samt att alla runt om mig kunde höra och på grund av det så bröt jag ihop. Jag skäms så enormt över att jag mår the way I do. Jag avskyr känslan av att känna mig så frånvarande från allt när jag är närvarande.

 

Jag vill verkligen kunna må bra och ett sätt till att ta sig dit är genom att säga till och be andra om hjälp. Jag ska försöka att säga till mer till mina lärare när jag får panik och ångest, och speciellt när jag är nedstämd. Eller nej, förresten. Jag ska aldrig mer göra så mot mig själv. Jag är värd så mycket mer än att utsätta mig själv för detta igen. När jag är nedstämd ska jag antingen åka hem eller stanna hemma.

 

Meningen med detta inlägg är att glöm inte att prioritera dig själv. Ifall du någonsin mår dåligt - stanna hemma. Det är inte värt det att må sämst i skolan hela dagen för att få närvaro, och ifall du inte kan eller får stanna hemma - säg till en lärare om dina behov och förfrågningar. Alla kanske inte förstår men de har en skyldighet till att lyssna. Kuratorer är också en bra början.

 

Ta hand om er, ni är viktigare än ni tror.